Arkiv för januari, 2011

Hej på er små  lingontroll.

Idag har jag en gästbloggare, ni känner nog igen henne för hon har gästbloggat fler gånger. Hon heter Tiee och jobbarbla som clownen Macadame

Jag har funderat rätt mycket den senaste tiden på hur det kommer sig att så många människor finner sig i ett liv man egentligen inte vill leva. Det finns ju naturligtvis många bortförklaringar till varför man jobbar kvar på ett jobb där man inte trivs, att man stannar kvar i ett kärlekslöst förhållande, att man bor kvar på samma plats år efter år, osv.

Så många människor blev något de inte ville bli, för det var bara där det fanns en plats.
Och modfällda och suckande finner folk sig i att gå runt i samma spår utan att kasta en blick mot horisonten.
Bara står ut med tillvaron och längtar efter semestern.

Som barn har varenda människa stora drömmar om vad de vill göra med sina liv – bli rockstjärna, astronaut, marinbiolog, clown, dansare, FBI-agent, lindansare, fotbollsproffs, vetenskapsman, superhjälte.
Barn vågar drömma. Barn tänker storslagna tankar och vågar vara sig själva.
Men sedan i tonåren så händer någonting, de där stora tankarna ersätts av revolt och tynar bort med åren.
Vissa klarar av att fullfölja sin dröm, andra vänder och slutar hoppas och tro på sina barndomsdrömmar.

Det finns ett talesätt som man hör rätt ofta; ”Du ska inte ha för stora förhoppningar, för då blir du bara besviken”.
Enligt mig själv är detta tankesättet världens största lögn och roten till att vi slutar tro på det vi drömmer om.
Jag tycker absolut att man ska ha stora förhoppningar!
Drömmar är något man säkert måste kämpa för och det krävs mod för att genomföra dem.
Utan förhoppningar finns det inget som driver en mot målet och drömmen, och går man sen runt med den inställningen att man bara kommer att bli besviken om man tror på sina drömmar är det klart att man aldrig kommer någon vart.
Sedan frågar vi oss vad meningen med livet är.
Jag tror att meningen med varje människas liv är att uppfylla den drömmen man hade när man var yngre, innan tryggheten, pengar, lån och dålig självkänsla fick oss att ta den enkla vägen.
Innan någon sa att du bara blir besviken.

Min personliga dröm är att jag ska kunna leva på min konst och att jag ska kunna göra något bra för omvärlden.
Jag tror på den drömmen, har alltid gjort, och andra människor tror med mig.
För vill man någonting riktigt starkt och vägrar att ge upp så kommer man dit en dag.

Så fortsätt att hålla dina drömmar vid liv, ta fram det bästa inom dig och kämpa för det du verkligen vill.
– Du kommer aldrig att ångra det!

 

 

Då tackar vi Tiee för att hon delat med sig av sina tankar för denna gången och så hoppas vi att vi snart får höra från henne igen. Kommentera gärna hennes inlägg så blir hon glad. =)

Invictus

Publicerat: 04 januari 2011 i Frillosofier
Etiketter:,

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.


William Ernest Henley

 

 

My name is Khan

Publicerat: 01 januari 2011 i Allmänt, Frillosofier
Etiketter:, , ,

Hej på er små lingontroll och gott nytt år

Jag har varit i stort sett nykter hela kvällen. Har suttit och sett på en film hela tiden med ett litet kort avbrott vid tolvslaget för att titta på raketer. My name is Khan hette filmen och det vore ett lagbrott att inte nämna filmen i min blogg.

Herregud alltså. Jag vet inte när jag blev så berörd av en film senast. Hotel Rwanda kanske, eller ja, det var nog den filmen som berörde mig lika djupt senast fast på ett annat sätt. Lite som en mix av Slumdog millionaire och Hotel Rwanda typ. Jag fick rysningar flera gånger i filmen och tårarna var inte långt borta, ändå är jag ingen crybaby, men de som inte berörs av denna filmen måste leva ett tråkigt liv.

Jag gillar inte att beskriva filmer eftersom de finns att läsa om på internet mm, och min tolkning  på filmerna är sällan likadan som alla andras. Just därför jag älskar My name is Khan. Den handlar om en syn ur ett annat perspektiv och killen det handlar om tänker inte som alla andra. Han blir missuppfattad ofta. Folk tror han är knäpp, och det är han på sitt sätt men han är ett geni. Han försöker alltid göra det rätta och han har en livsfilosofi han mamma lärt honom. Den handlar om att man inte ska dömma andra och dela in dem i fack. För det finns bara två typer av människor. De goda som gör bra saker och de onda som gör dåliga saker. De är väldigt lika men man kan skilja dem åt på deras handlingar.

Det som gör mig så glad i filmen är att den visar att det finns människor som stannar upp i sina liv och ser det fina i andra. Saker som ingen annan ser. De som älskar de svaga och annorlunda. Budskapet med filmen är så tydlig, döm inte andra, lär känna dem i stället för att han förutfattade meningar.

Jag har gjort väldigt många saker år 2010 som egentligen inte spelar någon roll, lagt tid på saker som egentligen gått att lägga på något mycket bättre. Jag ska inte säga att 2010 var det värsta tänkbara året, det misstaget gjorde jag för ett år sedan, så jag vågar inte göra det igen. Men jag kan säga att jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva ett år som 2010 igen. Det önskar jag inte mina värsta ovänner. Det jag däremot vet är att jag lagt  2 timmar och 45 minuter av mitt liv på My name is Khan. 2 timmar och 45 minuter som jag la vid nyårskiftet på att se på film. Jag ångrar inte en sekund av den filmen. Se den. Varje sekund av era liv som ni ödslar på att inte se den filmen är bortkastad.

Vill du se en film som berör? Se My name is Khan!