Jantelagens mecka

Jag har tänkt lite…

Alltså ibland blir man bara så trött. Vad är det med alla gnällspikar egentligen?

Nu verkar det vara inne ”igen” att gnälla på allt och alla som använder facebook och hur de använder det. Hörde på radion häromdagen när det var någon som ringde in och gnällde på alla överpositiva på Facebook. Hur tänker man då? Enligt henne och flera av mina vänner så tror de på fullaste allvar att folk inte kan vara glada över nästan ingenting. Det är ganska sorgligt. För det är väldigt sällan någon verkligen gnäller då de som bara skriver massa neg i sina statusar hela tiden. Det tycker jag är störande. Det tar av min dyrbara energi att läsa över andra människors ”huvudvärk” hela dagarna. Det är betydligt vanligare att man hör folk klaga på de som är positiva. Kanske är det jantelagen som spökar. Folk vill ta ner alla glada på jorden så att de slipper känna att någon har det bättre än dem. Kanske känner de sig mindre värdelösa då.

Hon som ringde in sa att hon brukar tänka att allt som skrivs på FB statusarna bara är en teater och att de egentligen inte har det så bra som de uppger och att det får henne att orka med dagarna det är jobbigt. Det är ju bra om hon hittat något sätt att minska sin egen ångest på. Men att försöka sprida sitt negativa budskap i radion som att det vore sanning är bara för sorgligt. Folks liv är inte så jävla illa som vissa verkar tro. Visst livet är ingen dans på rosor men det är inte helt värdelöst heller. Det finns ups and downs, ibland är det bra, ibland är det dåligt, men det finns en balans i det. Det är likadant för alla. Man måste ta kontrollen över sitt liv. Har man inte gillat sitt liv de senaste åren så får man göra något åt det. Det finns ingen annan som kommer göra det åt dig. Man måste göra en förändring. Man måste göra saker annorlunda om man vill ha ett annorlunda resultat helt enkelt. Enkel matematik. Har man kommit så långt att man t o m blir arg eller mår dåligt av att andra skriver om glada saker i deras liv på Facebook borde man kanske skaffa hjälp.

Folk verkar störa sig på när andra fotar middagar eller skriver vad det ätit till frukost. Varför störa sig på det? Det är några av de få statusarna jag gillar. Jag gillar matstatusar, statusar om djur och träningsstatusar. Matlagning har varit en sak man fått skryta om tidigare, liksom träning, eller sina barn. Men nu verkar den tiden vara över. Man får inte skryta om något längre i jantalagens Sverige. Det har t o m gått så långt att folk börjat störa sig på positiva statusar. Jantelagen växar så det knakar. Men är det en utveckling vi vill ha?

Alla vet ju att när man mår dåligt över något som hänt tex om någon har dött, man har haft inbrott och blivit bestulen på alla värdefulla smycken mm. Livet känns tungt och inget hjälper. Då hjälper det inte att veta att någon har det värre och man mår inte bättre av att veta att det är någon som har det sämre. Det hjälper inte, man mår lika dåligt i alla fall. Det som är så konstigt är att vissa verkar må sämre av att veta att någon har det bättre.
Det är en logik jag aldrig fattat.

Och vad hände med att vara glad för någon annans skull? Nej, inte i jantelagens Sverige inte. Här ska man inte tro man är något. Här ger man inte komplimanger i onödan inte. Då blir folk bara så malliga och tror de är något. Men gud nåde dig om du på något sätt skulle vara stolt över något i alla fall. Då tas du ner på jorden så det bara visslar om det. Så sorgligt, men ack så sant.

Folk stör sig på om man säger vad man ätit till middag och om man skriver att man avnjutit en frukost i solen. Det roliga i kråksången är att jag var inne på ett forum där någon frågade vad som var bästa tiden på dagen för dem i allt elände. Väldigt många beskrev just frukosten i solen på morgonen. Men vissa verkar mena att man spelar teater och överdriver sina känslor om man skriver en sådan status. Sorgligt att vissa inte kan uppskatta något i sin vardag. De verkar tro att ingen kan vara glad hela tiden och att det däremot är helt normalt att bara gnälla och tycka att livet är för jävligt. Då är det är ingen som säger att det bara är överdriven teater och en vilja att få uppmärksamhet. Det verkar vara helt normalt enligt dem. Det är konstigt tycker jag.

Jag är alltid glad, tror inte jag kan vara nere. Liksom det finns de som är sjukligt negativa så är väl jag ”sjukligt” positivt glad då. Någon måste nästan dö i så fall.

Jag köper en triss varje fredag för att hålla drömmen vid liv att leva i lättja och lyx. Sen tänker jag inte mer på det. Det är inte en dröm som tar överhand och jag försöker se till att jag lyckas med allt jag vill utan en trissvinst. Det gäller att ha visioner, drömmar och mål. Sen är det bara sätta och gång och planera hur man ska nå dit. Att sitta och gnälla på alla positiva som tar tag i saker och är glada tar en ingenstans.

Jag har varit väldig allvarligt sjuk i fem år, jag tror att en av anledningarna till att sådant gör en väldigt stark är att man slutar tänka på alla småsaker. Man har EN stor sak att bekymra sig för. Det gör att man slutar tänka på alla hundratals negativa småsaker som angriper ens vardag varje dag. Räkningar, tappade glas, slut på hundbajspåsar, sur mjölk. Glömt köpa bröd, bensinlampan tänds på bilen, servicen närmar sig mm mm. Det är ganska oviktiga saker. Men folk verkar bryta ihop så fort något går emot dem. Ganska sorgligt. Ibland brukar jag tänka att det var tur att just jag blev sjuk. Jag vet så otroligt många andra som aldrig skulle klarat av att vara så sjuk som jag varit. Jag vet personer som knappt vågar ta en alvedon när de blir sjuka eller smörja in sig med krämen Zon mot smärta. Det går och har ont hela dagen i tron om att det skulle vara nyttigare att ha feber eller en inflammation i kroppen än att ta en Ipren. Tänk om det var de tragiska personerna som fick min sjukdom och fick proppa sig fulla med både cellgifter och kortizon mm. Hur skulle de klara det. Placeboeffekten hade gjort dem betydligt sjukare än jag var bara genom att de fått äta alla medicinerna.

Om man är allvarligt sjuk har man bara stor sak att tänka på. Det är bättre en många små pga att det är lättare att ignorera ett stort problem än hundratals små. Men måste man bli allvarligt sjuk för att vakna upp? Tror någon att jag inte var postitiv redan innan jag var sjuk? Det går komma till insikt utan traumatiska upplevelser. Det går att läsa sig till kunskap även om vissa verkar tro att det är bättre när man upplevt sakerna själv. Men det är fel. Det är skillnad från person till person. Vissa saker går alldeles utmärkt att läsa sig till utan någon praktik. Kom ihåg att kunskap öppnar dina ögon. Folk som gnäller kanske läser alldeles för lite böcker eller kanske är det fel böcker de läser. Kanske är det dokusåporna som tagit över deras liv. Folk verkar tro att jag lever i en dokusåpa. Det märker man när de är fulla och börjar prata med mig om mitt liv. Det drar slutsatser om man skulle dragit om det var Godzilla, Jockiboi eller Robinson Robban man pratat med. Det har gått så långt att vissa barndomsvänner inte verkar känna mig som person alls längre. De verkar tro att livet är som i dokusåporna och då blir det väldigt mycket förutfattade meningar. är trött på att ständigt få avbryta folk som är helt fel ute om mig i sina spekulationer. Det är sorgligt. Tragiska och negativa personer kommer alltid finnas runt omkring en. Det är bara att ignorera dem. Vill de tro en massa saker som inte stämmer och snacka bakom era ryggar så låt dem göra det.

Jag pratar med folk väldigt ofta som är ledsna över vad andra gjort med dem. De frågar mig hur jag alltid kan vara så glad. Det är för jag inte bryr mig om vad andra säger och gör, jag lever mitt eget liv.
För varför skulle ni bry er om vad de säger och gör?
Vill ni vara som alla sorgliga jantelagsanhängare som utger sig för att vara dina vänner men egentligen inte vill se dig lyckas, i alla fall inte mer än dem. De vill inte du ska utvecklas snabbare än dem för då känner de sig dåliga.

Vill du leva deras liv
Eller har du kontroll över ditt eget liv

Jag bara undrar…

I am the master of my fate
I am the captain of my soul