Min kropp är för liten för mina känslor

Ja det var så det kändes i natt när verkligheten hann i kapp.
och det på ett positivt sätt.

Det var i måndags eftermiddag som jag fick beskedet av att jag var frisk. Det tar ju lite tid för saker och ting för att sjunka in. Jag ringde runt till 10 pers och berättade nyheten. Jag var ganska kortfattad och folk blev väldigt glada. Det var kul. Annat var det när jag blev sjuk. Jag gillar att göra folk glada, att komma med dåliga nyheter var inte riktigt min grej.

Folk blev arga när jag berättade, de skällde på mig för att jag inte sagt något tidigare, de skällde på mig för att jag var eldartist, de skällde på mig av alla möjliga anledningar och sen började de gråta. Det var jobbigt, det slutade med att jag fick sitta och trösta mina vänner för att de var ledsna. Jag ringde bara 7 pers, mer orkade jag inte, folk började prata om bieffekter mm med mig och jag hade ju inte hunnit smälta allt själv så jag fick taggarna utåt. Jag sa att jag inte ville prata mer om sjukdomen och att allt som finns värt att veta kommer jag skriva om i bloggen.

Jag ville inte känna all negativ energi, jag sa att jag måste försöka vara positiv. Positiv energi och positivt tänkande är nyckeln till allt enligt mig. Jag bad mina vänner att göra allt för att vara positiva för att på så sätt få mig att lyckas vara positiv hela vägen. Ljug om ni måste, men se till att jag bara hör positiva saker. Det ställde de upp på.

Men hur var det då att vara positiv när man är så sjuk?

Det är aldrig lätt att vara positiv när man är sjuk. Men man lär sig.

Här bjuder jag på en liten dramatisering av mitt liv och vad som enligt läkarna kan har varit det som orsakade sjukdomens utbrott.

Hösten 1999 kom jag i kontakt med en gammal barndomsvän när jag stod uppe på Torsvik och monterade diskmaskiner. Han tyckte att jag hade för mycket stress i kroppen och föreslog att jag skulle börja meditera. Sagt och gjort, jag började meditera med ett radband jag fått av en vän när jag läste om olika religioner. Jag hade lätt för att meditera och det gav snabbt effekt, jag fann ro i kroppen och började läsa böcker om filosofi, psykologi, sociologi mm. Jag hade vänner som läste just de ämnena på Universitet  i Växjö så jag köpta samma böcker som de läste i skolan och läste hemma och sen satt vi i telefon och filosoferade. Min vän Mika hade sagt att han trodde jag skulle gilla boken ”Lycka – En handbok i konsten att leva” med Dalai Lama. Det man inte visste då var att den boken skulle visa sig bli min bibel, en handbok i hur jag skulle leva mitt liv. Det kändes som om jag hade sovit hela livet och nu vaknat.

Den är inte religiös på något sätt utan handlar bara om ett sätt att tänka. Konsten att tänka positivt. Den var inte skriven av Dalai Lama själv utan av en psykolog som intervjuat Dalai Lama. Idag är det många som förknippar mig med positivt tänkande som en självklar del av mig och det är faktiskt mycket pga denna boken.

Jag minns inte exakt vilket år jag började men jag började att lära mig dansa med eld, vilket blev ett mycket stort intresse. Eldade i stort sett varje dag och sen började jag sluka och blåsa eld. Att blåsa eld är farligt men var ju noga med säkerheten, trodde man. Jag fick infon att, blås bara eld en gång i veckan för man får i sig lite ”eldvatten” varje gång och det säger ju sig självt att det inte är bra. OK tänkte man, det låter ju sant. Sen beskrev de att om man fick en kallsup så kunde man få kemisklunginflammation och var tvungen att komma till sjukhus inom 30 minuter annars kunde man dö. OK tänkte man, man ska ha sjukhus och syrgas nära till hands. Sen sa de att man kunde få ”mintlunga” som var ett förstadie till kemisklunginflammation. ok tänkte man, när man får mintlunga som känns som Vicks blå effekten så vet man att man kommer få kemisklunginflammation. Man blir även sjuk liksom vanlig lunginflammation.

Jag var fortfarande ganska ny och tog inte betalt men jag hade ca 2 uppträdanden i veckan hela sommaren och det blev hela 18 betalda eldningar första säsongen. Jag hade fått blodad tank och ville satsa på att göra saker jag verkligen gillade. Jag började få andra intressen och andra drömmar. Stora drömmar. Jag sa upp mig från min tjänst som montör på SEW för att jag ville jobba med människor och började som butiksansvarig på Jack & Jones i Skövde. Sen slutade jag även där och sysslade med eld och Teater ett år. Det var saker jag ville göra. Sen skulle jag börja plugga. Men Abby min mentor i eldpoi stack till Thailand och bosatta sig i Koh Pha-ngan och lämnade mig ensam. Då blev jag kontaktad av en tjej på intenet som sett att jag var medlem i en eldförening. Hon läste på teaterskolan och ville att jag skulle lära henne mina eldskills. Hon hette Maria och vi övade varje dag och redan dag 8 så tvingade jag henne att köra med eldpoi som brann. Hon blev duktig. Jag blev vän med min fadder i eldföreningen. Hon hette Tiee och kom från Sundsvall, Tiee är för övrigt idag är en mycket duktig variete artist. Vintern kom och jag flydde kylan och åkte till thailand. Abby hade ingen telefon och jag trodde han var på Railey beach som jag skulle åka till efter någon natt på Koh Pha-ngan. Men av en slump så stod han utanför min bungalow när jag var på väg hem en andra dagen.

Vi började elda på Drop in bar varje natt och köra eldshower för hundratals personer varje dag blev liksom rutin. Fullmoon party som man så många gånger hade hört talas blev man en del av själv när man eldade där. Man blev vän med alla elddansarna på Drop in bar. När man blev för full för att köra med eld så körde jag neonshower i baren bredvid i 3 timmar isträck. Man hade blåsor på fingrarna när man vaknade. Sen reste jag runt i thailand och eldade på barer på de flesta kända turistorter. Man kände sig som en kung, man hade fans efter sig varje kväll. Jag hittade mig själv i thailand, folk var lika positiva som mig där.

När jag kom tillbaks till Sverige började jag träna upp fler eldare i Jönköping, Vi var nog 20 stycken tillslut. Tiee tyckte jag var lite oförsiktig med eldblåsandet men jag lyssnade inte så mycket. ”Du kommer bli sjuk, riktigt sjuk om du fortsätter så här” sa hon, ja ja tyckte jag, jag ska bara blåsa en gång i veckan och inte vara full när jag gör det mm mm tjat tjat typ. Tiee visste inte om min bristande info om säkerheten. Hon var inte den som gett mig infon och hon tog förgivet att jag visste anledningen till varför man inte fick blåsa mer än en gång i veckan.

Min största dröm var att spela teater och när Maria fixade in mig på teatern var lyckan på topp. Det var bara ett litet problem. Vi skulle vara 4 stycken som skulle blåsa eld varje dag på teatern under de veckor vi uppträdde. Och man fick ju bara blåsa eld en gång i veckan för man fick ju i sig lite ”eldvatten” varje gång och det var ju inte så bra. Men hur farlig är vätskan vi blåser egentligen? Vi ringde giftcentralen och kollade. Det var lugnt, man kunde visst dricka upp till 3 dl utan att det var någon egentlig fara om man inte var allergisk. Coolt tyckte vi, det var ju bara ett rykte som vanligt trodde vi. Men så var inte fallet. Personen som sa att det inte var bra att blåsa eld för ofta för att man fick i sig lite varje gång inte sa, var att han menade att man andades in lite varje gång i lungorna och att det var det som var farligt. Vi trodde det handlade om att man råkade svälja lite varje gång. Det fanns ju sjukhus i närheten som vi gott och väl skulle kunna nå inom det kritiska 30 minutrarna. Allt var frid och fröjd trodde vi. När teater föreställnigarna började den sommaren och vi började blåsa eld varje dag blev det som att sätta igång en tickande bomb. Det var nu bara en tidsfråga innan någon blev allvarligt sjuk.

Teater gick bra, vi fick rutin, allt blev en vana, åka till teatern och starta allt genom eldblås, dra tunga vagnar, dansa med eld, dra vagnar igen, vissa hade repliker, andra inte men alla var med i någon form hela tiden. Denna sommaren var magisk jag hade bara veckor innan varit på en stor Bon Jovi konsert utanför London, där jag hade turen att få uppleva känslan av att se hela bandet inklusive nickelback landa 10 meter bort och vinka till mig och det 20 tal fans som av en slump råkade befinna sig just där. Jag jobbade extra som levande skyltdocka och hade mannekängat för 7-8 klädmärken vid ett 20 tal gånger. Jag hade även varit och fotats för lite reklam jobb med bl a före och efter bilder till en makeup artists hemsida, folk ringde och berättade att jag var med i tidningen på reklamen för A6 köpcenter. De hade även byggt om på A6 och då hade de haft 2 meter höga bilder på mig och de andra levande modedockorna för att täcka över staketen runt ombyggnaderna där inne. Jag fanns på bild på 3 ställen när jag stod modell för Jack & Jones och Boomerang. Självförtroendet var det inget fel på. Man kände sig som en kung den sommaren. Mitt liv hade förändrats till något totallt annorlunda mot hur jag tidigare levt och jag kände att beslutet att sluta som montör och att börja jobba med människor och göra saker som jag gillar var det bästa beslutet jag fattat i mitt liv.

Men så hände det som inte fick hända.

Dagen började som vanligt. Vaknade sent eftersom vi övat eldpoi på vätterstranden hela natten. Mediterade lite. Åkte upp till teatern, kom fram och på mötet innan föreställningen fick vi veta att en blivit sjuk i influensa. Usch tänkte man, hoppas inte jag blivit smittad också. Föreställningen gick bra, vi åkte hem, på kvällen åkte jag ner till vätterstranden som vanligt och lärde upp några nya i bla eldblås. Jag hade vid det här laget blåst eld i snitt 2ggr om dagen i 2 veckor. Jag gick om la mig på natten runt 00:00. Vaknade vid 4 och kände mig febrig. Åh nej, jag har blivit smittad av influensan tänkte jag. För inte kopplade jag det till kemisk lunginflammation. Jag hade ju inte fått någon kallsup av eldvatten, jag hade inte mintlunga och det hade ju gått ca 5 timmar sedan jag blåste.

Dagen efter hade jag lite svårt att andas. Dagen efter det blev jag ännu sämre. Natten som följde började jag få svårt att tänka. Jag drömde att jag var så sjuk att jag var tvungen att få sprutor för att bli bra. När jag vaknade på morgonen kom jag ihåg drömmen, Jag började bli lite orolig. Tänk om det inte var influensa, tänk om det var kemisklunginflammation, det hade ju gått 2.5 dygn vilket skulle innebära att det var riktigt illa. Jag ringde min vän Tiee och berättade att jag var sjuk. Hon blev helt galen. Hon var helt säker på att jag hade kemisk lunginflammation och sa att jag omedlebart måste till sjukhus. Men jag var så sjuk att jag orkade inte, hon sa att jag verkligen måste gå. Jag åkte ner vårdcentralen. Berättade att jag var eldartist och att min vän tvingat dit mig för hon trodde jag hade lunginflammation men att jag trodde det var influensa som en på teatern hade.

Läkare gjorde massa blodprover. Jag fick sitta och vänta i väntrummet på att han skulle komma med provsvaren. Jag hade nu hög feber. Jag såg på hans min när han kom i korridoren att något var fel. Ett värde i  mitt blod som normal ska ligga under 10 låg nu på 176 om jag inte minns fel. Fick en stark penicillinkur och läkaren sa, ring din vän och tacka för att hon tvingade dig hit. Jag åkte hem och trodde att allt var frid fröjd. Men jag blev bara allt sämre. På morgonen hade jag väldigt svårt att andas. kunde typ bara andas in en tredjedel av vad som var ett normal djupt andetag. Jag gick mot badrummet och då sa det bara pang i bröstet. Det kändes som att det brann inne i bröstet och jag hade den värsta hjärtklappning jag någonsin känt, och samma sekund fick jag väldigt ont i vänstra armhålan och sekunden senare domnade hela vänsterarm bort. Jag sa till min sambo att ringa ambulans för att jag hade något fel på hjärtat.

Jag låg där på mitt hallgolv och tänkte att, nu dör jag, ambulansen kommer inte hinna fram. Då började jag meditera. Tänka på andningen, in genom näsan, ut genom munnen, varje andetag sa jag till mig själv att slappna av och bli lugn. Det funkade. KOmmer inte ihåg så mycket av resan till sjukhuset,det blev en massa tester och de såg att inflammationen nu spridit sig till hjärtsäcken. Mitt EKG såg ”konstigt” ut sa de. Jag fick en riktig hästkur medicin och fick åka hem samma kväll, men jag fick absolut inte vara ensam och jag fick absolut inte gå ut. Jag sov hela dagen. Nästa morgon skulle jag ta min medicin och då hände samma sak igen. Blev åter igen liggandes på hallgolvet med dödsångest. In till sjukhuset igen. En nya massa tester. Medicinen hade inte gjort någon effekt utan inflammationen hade fortsatt att sprida sig. En läkare kom in till mig, han tittade på mig och så sa han orden jag aldrig kommer glömma ”Mattias, jag vet inte hur jag ska säga det här, men din medicin måste börja verka snart”.

De började verka ganska snart, jag mediterade och försökte vara positiv. Det verkade ju funka. 4 månader senare var jag helt återställt.

Efter det blåste jag bara eld 3-4 ggr. men jag fortsatte att elda. Det var invigningar av butiker och Dreamhack, Det var firmafester, bröllopsfester, privata fester, och mc klubbar. Man kände sig snart som en kung igen. Livet tuffade på som vanligt, snart hade man glömt att man varit sjuk. Jag åkte ner till thailand igen och reste runt och eldade, Men fick där nere beskedet att en av mina bästa vänner just tagit sitt liv. Jag åkte hem och gick på begravningen. Allt kändes upp och ner. Jag började läsa lycka med dalai lama igen. Måste försöka tänka positivt fast att Mikey var borta. Sommaren 2007 var jag i bra form, man saknade fortfarande Mikey väldigt mycket. Men jag var ändå glad i själen. Satte MVG på alla ämnen jag läste i skolan. Jag mediterade, joggade någon gång i veckan och hade dessutom bantat ner 5 kg. Allt verkade gå bra. Jag filosoferade ofta med mina vänner och skrev bloggar om mina tankar. Folk verkade uppskatta att läsa det jag skrev. Jag försökte sprida budskapet vidare från boken jag läste genom att leva som jag lärde. Flera personer sa till mig att de tyckte det lös om mig. Det gör det om personer som mår bra. Jag mådde bättre än någonsin. Jag var lycklig. Den sommaren kändes det som att allt var möjligt.

Men sen på hösten började jag få svårt att koncentrera mig. Jag slutade meditera för det kändes in som att det hjälpte längre. Jag packade ihop mina saker för att flytta till Stockholm och på juldagen när jag körde första lasset så kändes det som att jag höll på att bli sjuk. Vilket jag också blev, i 2 år.

Lungorna gav upp först. Sen lever, njurar och huden, jag mådde jätte dåligt och hade ont i leder och nervsmärtor, Läkaren ignorerade mig först, fast jag rast ner 15 kg på 3 månader, jag var ett benrangel och spydde varje dag. När jag en morgon vaknade och inte kunde se ner till fötterna  så blev det en resa till St Eriks ögonakut. Det var där de upptäckte min sjukdom. Resten har ni ju hört.

Jag fick det preliminära beskedet SLE, systemisk vaskulit och Sarkoidos. Mitt liv var över tänkte jag.

Konsten att tänka positivt  som jag lärt mig genom boken började gnaga.
Jag var jätte nere i 2 dygn, sedan började jag tvinga mig att tänka positivt, och det funkade. Återigen hade boken och meditationerna hjälpt mig. Varför ligga och deppa jag är ju inte död än, om jag dör så ska jag se till att ha roligt den sista tiden tänkte jag. Jag intalade mig själv att jag hade haft ett bra liv med många bra vänner. Jag tvingade alla att bemöta mig positivt. För jag skulle vara positiv, det var det som skulle få mig frisk.

Jag har världens bästa vänner brukar jag skriva på statusen på FB. Det är sant. Det är svårt att vara positiv när man är sjuk men det funkar när man har världens bästa vänner. Jag var som sagt bara deprimerad i 2 dygn, men det var inte alltid jag var helt positiv. När man har nervsmärtor och så ont i leder att man inte kan gå i trappor är det inte lätt att vara positiv, när man inte orkar bära hem matkassarna från affären, när man nästan inte kan läsa eller känna igen vänner på grund av ögoninflammtion är det inte lätt,  när man rasar ner och vikt och spyr så fort man känner lukten på mat och man fått en preliminär prognos på bla en sjukdom man kan dö av gör det ju inte precis lättare och när man bor i en ny stad där man knappt känner någon, ja då är det inte lätt att vara positiv. Men det går när man har världens bästa vänner.

Man får  besök oftare, Man får blommor och godis, blommor och godis är viktiga saker i livet som gör i alla fall mig glad. Mina vänner & familj ställde upp till 100% hela tiden. De tog reda på info om mina sjukdomar som de berättade om för mig, de tog reda på info om medicinerna och biverkningarna och berättade, de satt uppe och chattade med mig hela nätterna när jag hade för ont för att kunna sova. De pratade med mig i telefon hela dagarna  när jag var ensam för att se till att jag mådde bra. Anna drog ju det största lasset. Men vänner som Tiee, Therese, Sara, Abby, Tove och Mika m fl har ju verkligen gått in för att jag ska må bra. Jag kommer skriva mer om det i ett annat inlägg som är lite kortare än detta. Men vissa personers insatser måste helt klart nämnas. De sa att de var glada för att det var just jag som blev sjuk för att de visste att jag skulle klara det, för att jag var så stark och positiv. Kanske ljög de för mig, men jag trodde dem. För visst var det så att om någon skulle klara det så var det ju jag, det var ju alla eniga om. Men sen hur mycket sanning det låg i de orden vet jag inte men det hjälpte mig att tänka framåt.

Det lyser om lyckliga människor, men den glöden slocknar när man blir sjuk, fast man är positiv så finns inte den glöden där som den brukar. Jag fick ganska många bieffekter av medicinerna, bla blev jag så aggressiv att jag blev rädd för mig själv. Jag kontaktade läkare som gjorde bedömningen att jag var tvungen att minska medicinerna alldeles för tidigt för att det blev farligt för mig och min omgivning. Som tur var hände inget under den korta perioden, men jag fick en lägre dos än normalt vilket gjorde att sjukdomen inte gick tillbaks lika bra som man hoppats. Jag blev manisk av medicinen och fick minnesluckor, jag upprepade mig hela tiden för alla jag pratade med, och hade inget sömnbehov. Jag beskrev medicinerna som en blandning av uppåt tjack och viagra. Herregud vad annorlunda man blev som person när man tänker tillbaks. Hur stod alla ut med mig? Jag blev även provocerande  uppriktigt och det i kombination med att jag var aggressiv ledde till många aggressiva gräl. Fast jag anser nog det vara behövligt, jag har nog varit för snäll och accepterade i många lägen i livet. Många av dem jag skällt ut har jag faktiskt fått en bättre kontakt med nu än förut.

Man kan även börja missbruka saker som en bieffekt på medicinen. Jag började väl inte missbruka alkohol men jag drack väldigt ofta alkohol. Maniskheten gjorde mig mentalt trött i längden, meditationen hjälpte inte och man fick stora sömnproblem. När man drack alkohol så kände man att man blev lugn i huvudet och kunde slappna av. Man sov även bättre när man hade druckit lite. Ganska farligt som ni förstår. Jag blev så pigg av medicinen att jag fick ta sömntabletter för att sova. Sen fick jag dricka redbull på morgonen för att vakna det blev som en ond spiral. Till slut var man tvungen att ta en redbull på eftermiddagen också. Jag blev ganska snabbt beroende och jag ska göra ett bekännade som jag inte sagt hittills. Jag tog 3 dubbla mängden sömnmedel än vad läkarna hade föreskrivit i slutet. För tog jag bara vanlig dos så tog det 5 timmar innan man lyckades somna. Det gjorde det ibland i alla fall fast jag överdosade. Men ni behöver inte vara oroliga. Jag har slutat med alla mediciner och dansat ut dem och sjukdomen nu.

Medicinen binder vätska i kroppen och ökar aptiten så jag har ätit som en häst i ett års tid nu. Från att ha varit ett benrangel på 68 kg när det var som värst så väger jag nu 88 kg och då är det bara fett och vatten. Jag har fått tillbaks styrkan lite men är i väldig otränad form just nu. Men jag mår bra.

Jag började ju blogga igen 2008 efter påtryckningar från bl a min vapendragare Kerstin. Det var nog bra, det fick mig att skriva av mig och få ut alla tankar som vimlade runt i huvudet, och aggressioner. 1 januari 2009 avslutade jag den gamla bloggen och startade denna och den har blivit besökt 15 000 gånger under 2009 enligt räknaren på min blogg. Det är kul, Det är därför kul att berätta att jag nu är frisk. Jag har inte haft ont egentligen sedan maj 2009 och då slutade jag även blogga regelbundet och började på min bok. I maj sa även mina vänner att det tyckte jag börjat få tillbaks lystern i blicken. Medicinerna hade gjort mig istort sett helt vit förutom i ansiktet, men i maj började jag få färgen tillbaks. När jag skriver vit så menar jag exakt lika vit som en svensk, nu är jag bara lite vit på händer och underarmarna.

Att skriva har varit en bra sak för mig under denna perioden. Kanske för att synas, kanske för att ha något att göra, jag vet inte med det har ju varit en av de få saker jag kunnat göra denna tiden.

I måndags fick jag som sagt beskedet. Det var lite väntat men ändå blev man jätte glad. Det var så roligt att ringa runt och berätta för alla. Jag gillar som sagt att göra folk glada. Jag brukar titta på programmet spårlöst för jag blir så glad av att se när personer gråter av glädje. Det är vackert. Jag har alltid undrat om jag någonsin kommer gråta av glädje. Mina vänner började för första gången berätta hur de kände och reagerade när de fick beskedet att jag var sjuk. Det var många som tagit det hårt. Nu var de så kul att kunna göra dem glada igen. Jag var ju jätte glad men inte så att man började gråta. På måndagen fattade jag knappt och ringde bara runt och berättade. På tisdagen började jag prata längre med vännerna om det. Abby var mega glad och tvingade ner mig på lite bag in boxin igår. Vi diskuterad om vad vi skulle göra på sommaren. Elda, klättra och segla och paddla som vanligt.

Gick hem och la mig för att sova. Jag minns att jag var glad att jag var frisk. Jag minns att jag tänkte att jag antagligen hade blivit starkare av denna händelsen och att jag kände mig redo att börja om mitt liv och möta morgondagen. Man vet aldrig vad som lurar runt hörnet men jag kände att man alltid har något att lära av vad som sker. ”Det som inte dödar en gör en bara starkare ”stämmer. ”Om inte sorgen då och då urholkade våra hjärtan, skulle inte glädje och skratt få plats” stämmer också. Kanske är tråkigheter en viktigt del av livet. Jag skulle ju flytta till Stockholm och börja på Lidair och bli trafikpilot. Det var ju min högsta dröm. Nu kommer jag antagligen aldrig bli godkänd av flygläkaren och får sadla om till programmerare. Jag ska fortfarande göra testerna till flygskolan för man ska aldrig ge upp.

Det är synd att man måste uppleva någon tungt för att komma till insikt om ens då. Enligt Dalai Lama ska man inte bygga upp sin lycka runt någon eller något som kan tas ifrån en. Det är sant, fast svårt. När man råkar ut för något som jag råkade ut för så hjälper det att ha riktigt bra vänner men man måste fortfarande själv se till att man har rätt inställning. Vänner kan bara visa vägen men man måste alltid gå den själv. Det är en sak att veta vägen och en annan sak att följa den. Jag blir alltid så filosofisk när jag dricker vin.

Alla vet att placebo effekten funkar. Tror man att man blir frisk eller full eller något i den stilen när man dricker eller tar ett piller så finns det en chans att man blir det för man tror på det. Positiv energi kan alltså se till att man blir frisk. Det innebär ju att negativ energi kan göra en sjuk. Det är bra att tänka på när man sitter på FB och klagar på livet.

Visst är det tråkigt att inte ha råd att åka på semester. Visst är det tråkigt att bli av med jobbet. Visst är det tråkgit att kugga på en tenta man verkligen kämpat med för att klara. Det innebär att man får desto mer att plugga inför nästa ämne man ska läsa mm. Men man ska inte låta dessa saker ta över. Människan har klarat betydligt större problem än en kuggad tenta. Då och då måste man ta paus och hälsa på hos sig själv. Se hur man själv fungerar, veta vad man klara och inte klarar. Känna vart gränserna går. Vart går tex gränsen mellan att jäkta där blodflödet i hjärnan ökar så man presterar bättre och stressa där allt bara blir fel. När man vet det så klarar man många stora problem bättre. Man stannar upp, skaffar sig en överblick på situationen och lokaliserar vad som gick fel. Sen planerar man om och försöker igen och vips så är tex tentat avklarad.

Det är inte bara för sin egen skull man inte ska skriva massa negativa saker på FB statusen. Det sitter ju andra med problem och läser dessa negativa saker och blir bara mer nerstämd eller kommer på fler saker som inte är bra med deras liv och det blir en negativ spiral. Folk som säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen i livet vet inte vad de pratar om. Det är personer som aldrig lärt känna sig själva eller psykopater som saknar vissa grundläggande saker i huvudet. Jag vet personer som sagt så som är föräldrar och då brukar jag säga, ”Jasså, så sorgligt att du känner så, men berätta aldrig för din son att du inte kände äkta glädje när han föddes men känner det när chefens avgassystem rasar”, Men men, jag blir filosofisk när jag dricker vin som sagt och vill ni filosofera någon dag så hör av er så knäcker vi en flaska vin och sen framåt småtimmarna så ska man äta potatismos aspackad liggandes på köksgolvet på filosoferar man riktigt bra. Skämt åsido, jag somnade med ett leende på läpparna på tisdagsnatten dagen efter jag blivit friskförklarad.

Vaknade 05:00 av att jag var hungrig. Jag gick upp och tände lampan överspisen  och satte mig vid köksbordet och åt den wokade maten från dagen innan som så många nätter förr. Men denna natten var något annorlunda. Skålen där jag brukar förbereda morgonens mediciner stod inte där. Och hela lådan med alla mina medicinen som brukar stå bredvid brödburken var borta. Nu som först kom verkligheten i kapp. Fast på att bra sätt. Jag insåg att jag faktiskt är frisk. Det hade gått 36.5 timmar sedan jag fick beskedet från läkaren men först nu började jag förstå.

Det var många känslor som kom direkt, visst hade jag varit ledsen ibland när jag varit sjuk men oftast ignorerat det och gått vidare. Nu började jag bli ledsen för att ha varit sjuk. Det var som att jag inte låtit mig vara det. Jag var ledsen för att det varit så jobbigt men samtidigt glad för att jag blivit frisk. En stor sten hade fallit från mitt bröst och det kändes lättare att andas. Jag vet hur det känns att vara svårt sjuk, jag vet hur det känns att berätta och göra folk ledsna. Men jag vet även hur det känns att ha världens bästa vänner. Jag vet hur det känns att gå till sjukhuset varje vecka i två år. Jag vet hur det känns.

Jag vet hur det känns när man klarat alla lungtester och läkare säger att hon har ett brev till mig från min andra läkare. Tiden står still när man läser. Först fattar man inte sen inser man att det står att man klarat alla hösten tester och att man bara ska göra ett test till. Den glädjen är obeskrivlig. Sen fick jag en dag då läkare skulle ringa. Det var i måndags. Jag väntade hela dagen, klockan 16:30 ringde det från okänt nummer. Jag fick beskedet att jag var frisk.

Jag var glad lång in i själen. Jag kände mig så lättad. Känslorna vällde över mig det går inte riktigt beskriva med ord. En av mina högsta önskningar hade ju gått i uppfyllelse och hela framtiden låg framför mina fötter igen. Det var just nu jag verkligen fattade det. Det var just nu klockan 05:00 där jag satt i min ensamhet vid köksbordet i skenet från lampan vid spisen som jag förstod hur det känns att vara lycklig. Alla på TV som det brister för så glädjetårarna sprutar i programmet Spårlöst vet vad jag pratar om. De liksom jag vet hur det känns när man blir så glad att något brister. Man spricker av lycka

Ja det är så det känns.
Ens kropp blir helt enkelt för liten för alla känslor…

kommentarer
  1. Kerstin skriver:

    Shit Frillo, så jäkla bra och inspirerande skrivet!

  2. orimlig skriver:

    Tusentals varma långa kramar vill jag ge till dig Mattias. Tusen för att du är du och tusen till för att jag till och från får vara en del av ditt liv.

    När jag kommer hem köper jag en flaska vin och ringer dig.

  3. Henrik skriver:

    hej du där (:
    jag är glad att läsa det här. vi kanske inte har snackat mycket på länge, men det känns bra att läsa kapp lite. gillar biten med köksgolv och potatismos! låter definitivt som något man måste ha gjort för att kunna säga att man levt livet.
    om du har vägarna förbi umeå någon gång så står vinet på mig (; annars får vi ses när jag kommer hem!

    ha det guld

    /Henke

  4. Frillo skriver:

    Amanda och Henke: Vi måste verkligen ses alla tre igen och dricka vin och äta potatismos på köksgolvet

  5. Sookie skriver:

    Underbara dig, du skriver som en kung. Keep up the good work!

  6. Monika skriver:

    hör gärna av dig till en tant – monika heter jag – post m.boberg@dalnix.se
    om din sarkoidos om du har behov av det
    måste erkänna att JAG har det – behov av att prata om skiten – ursäkts uttrycket men har en sjukdomsgrinig-dag i dag, inte annars!
    har sark sen 20 år med behandling och gick 15 år innan dess och fick ingen hjälp – vandrade runt hos ”alla” och tog bla bort allt amalgam ..
    tur att sjukdomen verkar ha fått en namn i dag i alla fall, men det är ju för få som får den varje år, för att det skall vara nån fart på forskn verkar det som ….
    och jag känner flera som HAFT den, dvs akut, sen aldrig mera, men ”loppan” som jag kallar den går fortf omkring i min kropp och skiter! Teorin har jag i fantasin fått från att jag vet att rådjuren är värddjur för fästingarna och att kanske fästingarna har ett samband – ingen vet – men jag blev sjuk första gången efter en semester på gotland 82 och min läkare (samma sen alla 20 år) säger inte emot när jag säger att jag kanske blev biten av en liten rackare då – man behöver inte veta om det –
    en forskare på falu lasarett fick inte fortsätta för han blev för obekväm .. alltid denna presige .. en forskare tog prov på inryckande soldater på just gotland och kunde också bevisa nåt vad det nu var -men allt tycks rinna ut i sanden
    jag känner till en person som dött i sjukdomen och det är nog det som är min farhåga i perioder när sjukdomen gör sig till känna, som nu, att den skall sprida sig till hjärnan – det var vad som hände denne person – han knalldog – inte kul läsa kanske – men mycket mycket ovanligt kom ihåg det
    hör gärna av dig som sagt
    i alla hast
    monika, 66, sjuk, pust! just nu!!!

  7. Frillo skriver:

    Personligen så har jag inget behov av att prata om sjukdomen längre. Men jag minns vad viktigt det var när det var som jobbigast. Vill du prata om det så finns jag för dig. Hade varit lite intressant att höra andras syn på sjukdomen.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s