Kortisonet är den substansen som har fått mig att skriva sjuka bloggar genom åren.

Läste på nätet att det räcker med 40 st av mina insomnigstabletter så är man död inom 1-3 timmar. Tänkte att man kanske skulle vara vaken hela natten och sen i morgon kväll ta en näst intill dödlig dos piller. Typ 39 st. Eller nja 38 så man är på den säkra sidan. Skulle vara pinsamt att vakna upp död i morgon liksom. Men sen jävlar kommer nog skönhetssömnen som ett brev med posten. Eller så får de anhöriga ett brev från Fonus. Same shit, different name.

Att vara död eller sova är nästan samma sak. Fast när man sover har man mardrömmar och det är i stort sätt enda skillnaden. Mardrömmar är som en skräckfilm där man har huvudrollen i. Jag är ju bloggare så jag gillar att synas mm plus att jag älskar skräckfilmer så mardrömmar känner jag en skräckblandad förtjusning till.

Fast Gud hade nog roligt när han skapade mig. För gör han skräckfilmer till min stora passion. Sen gör han mig givetvis mörkrädd också. Hahaha vad roligt han måste haft den dagen. Men det är ju de små sakerna som gör det här i livet.

Jag är livrädd för tvättstugor när det är mörkt ute. Ifall strömmen skulle gå liksom så blir det ju kolsvart. Skulle dö av skräck. Sen gillar jag inte speglar när jag är ensam om kvällarna. Är rädd att det ska stå någon huvudlös man utan kropp och blänga på mig genom spegeln. Ändå laddade jag ner filmen Mirrors som gick på tv ikväll. Ja, jag vet själv att det är ganska korkat men jag har ett näst intill tvångsbeteende att se rysare.

Jag mår nästan psykiskt dåligt av spökfilmer. Ändå ser jag dem. Varför är jag och andra med mig så dumma? När man inte ens vågar tvätta på
kvällarna längre utan att ha druckit rödvin så borde väl det sunda förnuftet få en att sluta se på de filmerna?

Jag bara undrar…

Den nya bloggadressen är www.frillo.se och den kommer läggas upp på julafton men första i lägget kommer 1 januari.

Jag kämpar mot min sjukdom fortfarande och har blivit sämre trots cellgiftsbehandlingen. Men sen 2 veckor Tillbaka så har jag blivit lite bättre verkar det som i alla fall. I min nya blogg kommer ni få följa min kamp mot sjukdomen och alla filosofier man får när man tror att livet är inne på sista refrängen.

Positivt tänkande kommer det vara många inlägg om och det nya bloggen blir givetvis liksom denna en fullfjädrad antijantelagsblogg.

Jag har just startat ett företag och jobbar med att göra hemsidor. Har så många hemsidesjobb som väntar att det var lika bra att dra igång ett företag. Har inte hunnit göra klart den hemsidan än men det kommer ligga på cybtech.se

Jag flyttar tillbaka till Stockholm till sommaren verkar det som.

Jag har även blivit hundägare igen. )

Simma lugnt där ute )

Alltid saknad, aldrig glömd

Läste ut ”I trygghetsnarkomanernas land” inatt. Den är skriven av David Eberhard som är överläkare och fd chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus. Mycket bra bok som satte ord på massor med tankar jag haft under flera år. Många av dem har jag nämnt i min blogg. En sak vet jag med säkerhet, jag är absolut ingen trygghetsnarkoman, inte enligt mig själv i alla fall. Fast så tänker nog de flesta.

Nu när jag läser igenom mina gamla inlägg så inser jag att även jag är en trygghetsnarkoman utan att egentligen veta om det. Jag är en väldigt stor motståndare till massor med saker i samhället som har med trygghet mm att göra. Jag har nog alltid varit sådan. Jag är inte en orolig person. Jag går inte runt och tänker på en massa saker som skulle kunna hända. Tvärt om så är jag en sådan person som söker adrenalinkickar i saker som man vet har en lite höjd risk. Så i stället för att på ett sjukligt sätt undvika faror så söker jag mig till dem istället.

Detta har gjort att jag ser mig som en person som är motsatsen till vad en trygghetsnarkoman är. Men som vanligt när man läser Sociologi så fattar man att ja visst så är jag inte i överdrivet behov av trygghet, men ser man det hela från ett annat perspektiv så är jag inte så annorlunda än alla andra som jag tror. Det är just därför man ska läsa denna boken. Man tror sig veta vem man är tills man får se en annan syn på det hela.

Han tar upp en massa områden och exempel ur livet i samhället på ett bra sätt. Ett lätt begripligt sätt. Många kommer känna igen sig i denna boken. Många kommer inse att just de är trygghetsnarkomaner. Denna boken tar upp ett mycket stort samhällsproblem. Nämligen problemet med varför allt fler och fler tror sig vara utbrända eller mår dåligt. Sjukskrivningarna ökar. Tiden man är sjukskriven blir allt längre och mer och mer antidepp medicin skrivs ut. Varför? Vad är det som har hänt de senaste 30 åren som gör att så många tex födda på 8o talet skär sig? I denna boken får du svaren på dessa frågor. David Eberhard tar med läsarna på en resa genom en värld med överdrivet behov av trygghet. Han driver och prövar sin tes och drar fram mängder med exempel, alltifrån säketsbälte och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja.

Denna boken borde ingå i kurslitteraturen i grundskolan och är helt klart en av de bästa och mest tänkvärda böcker jag någonsin läst.

Jag har tidigare nämnt David Eberhard i min blogg. Då förstod jag inte honom på samma sätt som jag gör idag. Jag förstod heller inte varför jag reagerade på sättet jag reagerade då på samma sätt som jag gör i dag. Inläget då handlade om Anna Odell på konstfack som spelade psyksjuk och togs in på psykiatrisk klinik.

http://frillo.wordpress.com/2009/05/14/en-sann-konstnar/

Andra inlägg om är inne på lite av vad boken handlar om

Nyhetstorka handlar om Smarta löpsedlar och att inte ta eget ansvar för situationer som är ganska självklara. Man har total avsaknad av självkritik och letar därför ständigt efter syndabockar att skylla på.

http://frillo.wordpress.com/2009/01/27/nyhetstorka/

Skräckbilder på ciggpaket handlar om statens desperataförsök att alltid gå ett steg längre och skapa en trygg frisk värld. Tillslut blir det bara töntigt

http://frillo.wordpress.com/2009/08/12/skrackbilder-pa-ciggpaket/

Finns massar med fler inlägg av saker jag skrivit i bloggen som är med  i boken. Men detta får räcka.

Nästa blogginlägg kommer blir om min sjukdom och mitt hälsotillstånd som är lite sisådär de senaste 2 veckorna

Avslutar detta inlägg med mina 10 budord som jag tycker man ska leva efter.

1. Viljestyrka och motivation är människans vapen nummer 1

Allt du ger dig in på och allt du försöker, klarar du alltid lite mer, lite till och lite bättre eller överhuvudtaget; för tanken måste alltid ge upp innan kroppen gör det 

 

2. Om andra kan, kan du också

Låt inte någon få dig att tro något annat

3. Det är mänskligt att lyckas

Tycker du det låter konstig? Det är det inte

4. Riktiga vänner är de som finns där när det går bra för dig

Allt för många gottar sig i när det går dåligt och kommer och pratar med dig när du misslyckats. Får dig att tro att du nästan var dum som trodde du skulle lyckas för att ingen lyckas med sådant. De personerna är som bortblåsta när det går bra för dig. Medans dina riktiga vänner är håller sig borta när det går dåligt tills du ber dem komma, för de vet kanske inte hur de ska hjälpa dig och känner sig dumma.

5. Alla andra tycker egentligen som du, De vet bara inte om det än

Nu är det  upp till dig att på ett lugnt och sansat sätt förklara hur du tänker

6. Då och då måste man ta en paus och hälsa på hos sig själv

Ibland har man så bråttom att man glömmer stanna upp och känna efter hur man mår

7. Den som inte förstår, ser inte

Engelskans  ”I see” betyder både ”jag ser” och ”jag förstår” och det är så det fungerar. Förstår du inte vad som händer så ser du inte vad som händer. Du bara tror du ser. Kunskap öppnar dina ögon

8. Du är inte vilse om du inte bryr dig om var du är

Sug på denna karamellen lite till. Denna frasen är djup på riktigt

9. Den som somnar nyfiken har förlorat

Genom att inte testa saker du verkar vara intresserad av kan du gå miste om saker du skulle älskat

10. Mindervärdeskomplex är när man inte känner sig så klok och vacker som man faktiskt är

Allt ligger i betraktarens öga. Bli inte din egna fiende. Du är bra, du är vacker som du är

Long time no See. Jag håller på att kämpar med sjukdom och cellgifterna så jag har inte orkat blogga det senaste. Men jag mår bättre nu så snart börjar jag blogga igen. Har 4 st väldigt långa halvfärdiga inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade.

Nu finns jag även på Twitter testa att söka på iFrillo. Vet inte riktigt hur det funkar än. Vill ni att jag följer er på Twitter så skriv det här så bloggar jag kanske om din Twitter senare i sommar )

Keep healthy and smiling <3

http://twitter.com/iFrillo

Jag bara undrar

Idag har jag en gästbloggare, ni känner nog igen henne för hon har gästbloggat fler gånger. Hon heter Tiee och jobbarbla som clownen Macadame

Jag har funderat rätt mycket den senaste tiden på hur det kommer sig att så många människor finner sig i ett liv man egentligen inte vill leva. Det finns ju naturligtvis många bortförklaringar till varför man jobbar kvar på ett jobb där man inte trivs, att man stannar kvar i ett kärlekslöst förhållande, att man bor kvar på samma plats år efter år, osv.

Så många människor blev något de inte ville bli, för det var bara där det fanns en plats.
Och modfällda och suckande finner folk sig i att gå runt i samma spår utan att kasta en blick mot horisonten.
Bara står ut med tillvaron och längtar efter semestern.

Som barn har varenda människa stora drömmar om vad de vill göra med sina liv – bli rockstjärna, astronaut, marinbiolog, clown, dansare, FBI-agent, lindansare, fotbollsproffs, vetenskapsman, superhjälte.
Barn vågar drömma. Barn tänker storslagna tankar och vågar vara sig själva.
Men sedan i tonåren så händer någonting, de där stora tankarna ersätts av revolt och tynar bort med åren.
Vissa klarar av att fullfölja sin dröm, andra vänder och slutar hoppas och tro på sina barndomsdrömmar.

Det finns ett talesätt som man hör rätt ofta; ”Du ska inte ha för stora förhoppningar, för då blir du bara besviken”.
Enligt mig själv är detta tankesättet världens största lögn och roten till att vi slutar tro på det vi drömmer om.
Jag tycker absolut att man ska ha stora förhoppningar!
Drömmar är något man säkert måste kämpa för och det krävs mod för att genomföra dem.
Utan förhoppningar finns det inget som driver en mot målet och drömmen, och går man sen runt med den inställningen att man bara kommer att bli besviken om man tror på sina drömmar är det klart att man aldrig kommer någon vart.
Sedan frågar vi oss vad meningen med livet är.
Jag tror att meningen med varje människas liv är att uppfylla den drömmen man hade när man var yngre, innan tryggheten, pengar, lån och dålig självkänsla fick oss att ta den enkla vägen.
Innan någon sa att du bara blir besviken.

Min personliga dröm är att jag ska kunna leva på min konst och att jag ska kunna göra något bra för omvärlden.
Jag tror på den drömmen, har alltid gjort, och andra människor tror med mig.
För vill man någonting riktigt starkt och vägrar att ge upp så kommer man dit en dag.

Så fortsätt att hålla dina drömmar vid liv, ta fram det bästa inom dig och kämpa för det du verkligen vill.
- Du kommer aldrig att ångra det!

Då tackar vi Tiee för att hon delat med sig av sina tankar för denna gången och så hoppas vi att vi snart får höra från henne igen. Kommentera gärna hennes inlägg så blir hon glad. =)

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

William Ernest Henley